I söndags tyckte Filippa att det var dags att ta bort stödhjulen. Själv nötte hon meter för meter i närmast total obalans, och nästan med tårar i ögonen, huvudet nedsänkt och med sammanbitna tänder fortsatte hon hela förmiddagen, och efter lunch så gick det bättre o bättre och snart cyklade hon fram som ett jihuu på gamla landsvägen.
Nu är det en cykeltur så fort vi kommer hem från dagis.
Heja Filippa!!!! Du kan!!!!!
SvaraRaderaVilken lycka, snart kan vi åka på cykelutflykt tillsammans.
RaderaMormor