I söndags tyckte Filippa att det var dags att ta bort stödhjulen. Själv nötte hon meter för meter i närmast total obalans, och nästan med tårar i ögonen, huvudet nedsänkt och med sammanbitna tänder fortsatte hon hela förmiddagen, och efter lunch så gick det bättre o bättre och snart cyklade hon fram som ett jihuu på gamla landsvägen.
Nu är det en cykeltur så fort vi kommer hem från dagis.
